TJINGTJONG

Så nu äntligen har vi fixat ett boende. 

Att bo på Hostel har sin charm och man träffar folk från alla världens hörn men nu i slutet ville jag nästan spy på det. Efter att man har delat rum med 9 andra oftast respektlösa tyskar så var det med ren glädje att rulla sin väska därifrån. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bo på hostel så länge som jag gjorde, jag kände tillslut att jag inte hade råd med det så de senaste dagarna har jag varit utcheckad men har smugglat in mig själv till karros rum och delat säng. Det är lätt att få en lägenhet i Sydney men ändå väldigt svårt och tidskrävande, självklart är det svårare desto billigare man vill ha den. Men det tog oss ca 3 dagar att hitta en, alltså vad det tar i genomsnitt. Dagen innan vi fick lägenheten så ville jag nästan åka tillbaka till Sverige, ett tag kändes det som att vi skulle få bo på gatan.

Kenny hade nämligen hittat en jätte fin lägenhet på nätet som man kunde bo 4 personer i, vi hade bestämt att vi skulle bo tillsammans. Vi har hängt sen flygplatsen så vi har mer eller minde blivit som en liten familj.

I alla fall såg lägenheten ut att vara genom att se på bilderna ett riktigt kap, som en lyxkåk. Eftersom vi hade fått en tid för inspection så sökte vi inga lägenheter under tiden då vi alla trodde på så mycket på denna, lite dumt gjort av mig då jag var i ett akut behov av lägenhet, mer än de andra. Jag var ju tvungen att hitta en lägenhet innan måndag då min skola börjar. Hela den dagen (detta var i onsdags tror jag) var jag nervös inför visningen, jag ville så gärna ha denna lägenhet, jag var tvungen att ha den, jag hade ju ingenstans att bo. När vi väl börjar gå dit för att kolla på den så inser vi att vi mer och mer börjar närma oss Redfern, det är det enda stället vi har blivit varnade för här i Sydney, Redfern är en förort med hög kriminellitet och mycket droger alltså ett farligt område, som tjej ska man absolut inte gå där ensam och helst inte två heller. Huset låg dock inte i Redfern utan i waterloo men man var tvungen att gena genom Redfern och jag vet inte riktigt om jag var beredd att offra mitt liv för ett fint hus.

När vi sedan kom till huset var den omringad av ett högt larmat blått staket, bara det gav mig en konstig magkänsla. Varför har man en sådan högt staket utan någon som helst insyn. För mig känns det märkligt och det gjorde att det kändes mer och mer som att vi befann oss i ett otryggt område. Sen kom hon som bodde där, Stephanie. En kvinna i sina bästa år med ett x antal läpp injektioner in sprutade, ja hon såg ut som en typisk Hollywood fru. Hon började visa oss runt, och jag kan ju säga att det inte såg ut som på bilderna, bilderna måste vara från något annat hus. Visst det var fräscht men samtidigt så hade jag märklig magkänsla som jag inte kunde sätta fingret på, och Linda kände precis likadant. när hon visade oss trädgården så sa hon ”this is a quiet garden” öh okej, varför ska man vara tyst utomhus, jag fattar inte, vem stör man? Sen började hon vissa massa budda prylar och sa att hon brukade köra meditation ute i trädgården med sina kunder(?). HÄR förstod jag att NEJ här vill jag inte bo, här kan jag inte bo. Vem är denna märkliga kvinna, hon kändes som en häxa. Besvikna gick vi därifrån och hängde läpp hela vägen tillbaka till vårt hostel. På ruta ett igen och de vara bara att sufra oss in på gumtree igen för att söka nya lägenheter.

Vi hittar en till, har aldrig hör talas om stället men på kartan står det att lägenheten ligger precis bredvid operan. Vi satte oss i en taxi eftersom klockan var så mycket. Taxin kör och kör, kör och kör, han kör lite till, OK, vänta nu! Till operan ska det ta minst 5 min att ta sig, och efter 25 min är vi fortfarande inte framme. Han har alltså varit smart och lurat dumma turister med att sätta sig centralt på kartan men skriva området i texten. När vi väl kommer fram efter 30 min visade det sig att det var en stackars indie som antagligen kände sig lite ensam. Vi drog fort som attan. 

Vid det här läget var jag faktiskt ganska ledsen och det kändes som allt hade gått åt helvete. Jag var ju tvungen att flytta ut från hostelet dagen efter, det går ju inte att bo på ett hostel och inte betala för sig.

Dagen efter tog jag min dator i ren panik till ett cafe och började söka maniskt, vi skickade massa sms till alla möjliga och helt plötsligt så ringer lindas mobil, och vi kunde komma och titta på en ca 5 min gångväg från centralstationen. Och det visade sig att den passa oss helt perfekt, så nu bor vi ihop med en tysk tjej och 2 killar en från Italien och han som äger lägenheten är från Ryssland fast han är asiat. Ah… långt inlägg men ni fattar. Det var iallafall sååå skönt att få packa upp sin väska och se vad det var man faktiskt hade packat ner i väskan dom där sista dagarna hemma i Sverige. Något som jag vet att jag har glömt hemma är flipflop och mina sandaler, Jag kan fasen inte förstå hur jag har kunnat glömma dom. Jag har alltså slängt upp dom på vinden istället för i min resväska. Strax ska vi gå iväg för att hämta vårt australienska visa kort sen ska vi hälsa på Kenny, han är våran lilla nallebjörn. Verkligen världens bästa. Just det, jag är lite bakis också. Var ute igår, och på vägen hem åt jag VÄRLDENS godaste kebab rulle. haaa det ni! jag älskat Sydney, det är dyrt men det är det väl värt! och nu ska jag steka kangaroo hamburgare. På återseende. Pusshejses

Det var ganska kul att flyga med Ethiad, många araber.  

Harbour Bridge

Linda lagar frukost till mig, hon är bra hon.

haha kolla frissan../Bondi Beach.