Mitt ute i ingenstans med med noll gatubelysning på kringelekrok vägar, dessutom är vi ju i Australien, så en känguru kunde ju springa över vägen när som helst vilket man inte hade haft en chans att hinna se då våran chaufför låg i 120km/h. Vi svenskar bestämde att vi inte tänkte utmana livet mer så vi krävde att övernatta någonstans i närheten och fortsätta resan på morgonen. Vi åkte till en stad som var en spökstad, inte en enda själ syntes till förutom 2 alkisar. Denna stad tänkte vi ju då att vi skulle hitta ett motell i som vi kunde övernatta på, lättare sagt en gjort. Allt var stängt?! Så första natten fick bli i bilen i ett parkeringshus. Varmt som attan men jag sov som en gnu.
Dagen efter gick resan vidare till Byron bay.. Vilket ställe.. Jag är helt KÄR. Dom första 2 dagarna var det Elias, Linda och jag ( och våran chaufför) men på fredagen kom resten av familjen, Shawn och Anna. Det var ett glatt återseende så glatt att vi gick ut och fira det hela lite väl mycket, och under vårt kalas bestämde vi alla att vi minsann skulle se soluppgången på stranden. Vi hann sova kanske någon timme innan det var dags att vandra ut, lite halvsnurrig och glad gick jag ut utan flippflopp, vi skulle ju bara till stranden. Väl vid stranden får våran chaufför för sig att vi ska till den sydligaste punkten i hela Australien, detta hade han alltså bestämt själv utan att fråga oss andra, den platsen skulle ligga jätte nära enligt han själv.. NOT. 3km och uppför hela vägen!!! Jag trodde helt ärligt inte att jag hade några fötter när jag väl var hemma. Men kan erkänna att det var faktiskt värt det, har aldrig sett något så fint och mäktigt. Byron bay var helt fantastiskt och nimbin var kul att se men konstigt, inte varje dag man ser en sån hippieby och tillfrågad om man vill ha gräs i mataffären. Men det Car en intressant och kul resa, det som hände där stannar där.
